När mycket händer så stannar saker upp.
Man tar inte tag i saker man borde.
Men man påminns också om passionen.
Jag har en passion i livet som jag har
tappat bort. När jag inser att denna passion
är så otroligt saknad, ja, när jag inser detta börjar det
rinna ner tårar från min kind, men framförallt
gråter hela själen - gråter av saknad.
Jag är en människa som måste få uttrycka mig,
en människa som måste få vara kreativ.
När jag inte får det, blir jag deprimerad, och själen
tappar gnista till vardagen.
Jag älskar att stå och uttrycka ord och känslor
genom min röst, genom sång.
mitt liv gick ut på att sjunga.
Men någon stans efter examen tappade jag.
inte bara av en anledning, utan fler.
Men jag vet ju att jag sjunger för ingen annan
än mig själv - för det får mig att må bra.
Och tänk att man inser det när man sitter ensam
i ett rum med datorn som spela djupa, sova toner.
Men framför hur man inser att man tappade en stor bit av sig själv
när man lämnade uttryckssättet sång.
Men tänk också vilken fantastisk känsla när jag inser att
det aldrig är försent att ta upp det, att det aldrig är
för sent att börja uttrycka genom sång.
Jag har tappat en del teknik, men den vackraste
sång är den som förmedlar en känsla, när man känner
precis det som sången säger - man känner det i HELA kroppen.
När man upplever det är man i ren eufori.
"Never stop doing the things that made your soul complete."
.NamaSte.
